Kanske en dramatisk inledning men nej, jag är inte nöjd. Det känns i hela kroppen och jag vill inte ha den känslan. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men just nu känns det som att jag inte har koll på mitt liv och det är inte bara maten och träningen som spelar in. Mitt vikariat lider mot sitt slut och framtiden känns osäker igen, beslut som måste tas och jobbiga tankar.
Men jag är heller inte nöjd med det mellanmjölksläge som jag hamnat i när det gäller min kropp. Jag är stark och har bra kondition men är fortfarande för tung (läs kläderna sitter inte som jag vill) och det är inte så att mina kilon egentligen hindrar mig i min träning längre, men det är känslan. Min egen känsla av att jag vill ta ett steg till.
Eftersom jag inte har råd att köra vidare med Lofsangruppen så får jag helt enkelt ta mig i kragen och köra vidare på mitt eget livsprojekt. Jag hade inte tänkt att jag skulle ha viktnedgång som mål men jag kommer att ha det ändå under våren. Jag kommer att dokumentera varje dag, med vad jag ätit, tränat och hur känslorna varit. En del kommer att komma på bloggen, en del kommer nog kanske bara att hamna i min privata dagbok.
Men jag behöver ha nåt att fokusera på och just nu känns det som att jag behöver ha ett konkret mål. Det är skönt att man kan ändra och förändra. Jag kommer att ta viktnedgången i små delar, eftersom min hypotyreos troligen dessvärre kommer att göra att det fortsätter gå långsamt. Så jag tänker mig 2 kg åt gången. Varje delmål ska firas, för det är också nåt jag måste bli bättre på, att fira min egen framgång.
Jag sätter ett mål för löpningen också och det är att springa 5 km under 30 minuter inom ett halvår. Så får den här snigellöparen ett snabbhetsmål att sträva efter också. Längtar så det gör ont efter långdistanslöpning i behagliga temperaturer också och även de turerna kommer bli härligare om jag är lite lättare på foten.
Pepp pepp!
