Veckans tema i Bloggar om hälsa är var vi är offline nånstans och våra tankar kring en ständig närvaro på nätet.
Malin skriver om mobilförbud i sovrummet och om inte vara den där föräldern som tittar mer i sin mobil än på sina barn.
Läs inlägget
–> I en värld där man alltid ”ska” vara online…!
Jag jobbar rätt hårt på att bli medveten om varje gång jag öppnar mobilen för att slösurfa på sociala medier.
När jag började tänka på det så insåg jag hur sjukt mycket tid jag lägger på att scrolla upp och ner. Herregud man kan ju missa nåt!
Lite problematiskt när jag dels jobbar med bloggen, bloggens Facebooksida och jag jobbar även en del med Facebook i mitt vanliga arbete men arbetstid är ju arbetstid. Det är det här slentrianmässiga, nästan tvångsmässiga slösurfandet som jag retar mig på ibland..
Min jobbtelefon stänger jag oftast av ljudet på när jag kommer hem. Jag brukar tänka att om det är akut så vet mina kollegor hur de får tag i mig ändå.
Min privata telefon är alltid på. Överallt.
Våra barn börjar bli stora och hänger oftare på sina rum än med oss, och vi har som regel under vardagarna, att de ska komma ner och vara med oss sista timmen innan läggdags.
Då ser vi på tv tillsammans och pratar och vi undviker att surfa annat än i reklampauserna.
Jag har alltid mobilen med mig när jag tränar. Dels för att barnen (eller min man för all del) ska kunna nå mig och också för att jag ska kunna fota.
Men jag promenerar och tränar inte och kollar sociala medier samtidigt.
Jag kollar inte sociala medier när jag kör bil, men ser varje dag andra som gör det. Sluta genast!
Jag är online och tillgänglig alldeles för mycket. Det kan jag ju i alla fall konstatera efter att ha rannsakat mig själv.
Jag vill bli bättre på att njuta i nuet, vara mer offline, bättre på att liksom bara vara.
6
Det är faktiskt ett fascinerande fenomen det här att vi vill vara så mycket online. Eller dras till det. Jag försöker komma på någon motsvarighet innan sociala medier, men kommer inte riktigt på något.
Nä, det finns nog ingen..