Man ska visst inte räkna en förkylning eller en tids sjukdom som träningsvila. Kroppen vilar inte utan jobbar för fullt med att ta hand om de baciller som härjar. Och visst är det så, man är trött och hängig och kroppen är inte alls med på noterna. Jag skjutsade Tova till skolan i morse och sen åkte jag hem och bäddade ner mig i sängen igen. Två timmar senare är jag något piggare men inte alls mitt vanliga jag. Jag har inte ont i halsen alls idag men är väldigt snuvig, och lägligt så klart att vara långledig i tre dagar från jobbet. Så jag sover, dricker thé och planerar träningspass som jag längtar efter! Och vet att jag kommer att vara igång igen så snart som kroppen är ok, inte som för bara några år sen när det kunde ta flera veckor innan man kom iväg till första träningspasset efter ett ofrivillig uppehåll. Time changes.
