Det här är berättelsen om min träningsresa.

Jag har aldrig varit en tränande person. Jag var en sån som hatade gympan och gjorde bara det jag blev tvingad till. Men 2010, när mina barn var 8 och 6 år bestämde jag mig för att ta tag i mig själv. Jag vägde nog en bra bit över 120 kg då. Tung, trött och eländig. Jag dog av mjölksyra när jag åkte i barnliften med mina ungar.

Jag hade några kompisar som lockade med mig på ett skivstångspass under våren 2010. Jag tyckte att det var roligt, även om jag minns att jag efter första passet hade sån fruktansvärt träningsvärk att jag inte tog mig nerför en trapp eller ens ner på en stol på flera dagar efteråt.

I januari 2011 startade en ny gruppträningsverksamhet i byn och blev jag kär i träningen. Det var så oerhört roligt, alla kunde vara med och det gav mig så mycket energi. När jag till och med fick frågan om att bli gruppträningsinstruktör så ville jag först inte. Inte kunde jag, jag som fortfarande var så pass överviktig. Men jag tänkte att jag kunde göra det för min skull och för min egen utvecklings skull. Jag utbildade mig till boxinstruktör och senare även till instruktör i core och skivstångspass. Jag vågade köra egna klasser och jobbade extra som instruktör fram till våren 2015, då jag bestämde mig för att lägga instruktörandet på is ett tag, av olika skäl.
Men jag gillade att vara instruktör och fick mycket fin feedback på att jag gjorde ett bra jobb. Att visa att träning är för alla, oavsett form blev viktigt för mig och är fortfarande viktigt.

Dessvärre fick jag hypotyreos under 2011 och började medicinera under hösten. Jag gick långsamt upp i vikt trots all min träning och alla mina försök att få bort övervikten. Men min ämnesomsättning stod stilla och det tog flera månader innan mina värden var ok igen. Men fortfarande så får jag kämpa för varje kilo. Jag har gått ner 30 kg. Jag går ner så länge jag är superstrikt med kosten men släpper jag det minsta så lägger jag väldigt lätt på mig kilona igen. Så jag går några kilo upp och några kilo ner mest hela tiden känns det som. Just nu jobbar jag mycket med KBT och jag försöker tänka att jag ska ge mig själv bra näring varje dag, men jag går inte på någon diet. Tyvärr vet jag inte hur mycket min sjukdom spelar in i överviktsproblematiken.

Trots sjukdomen, så fortsatte jag att träna. Jag började springa. Först på löpband och sen med min kompis Helena. Hon som är min bästa träningskompis och som jag har gjort så mycket roligt med. Jag sprang och jag gymmade. Jag cyklade cykelvasan 30 km med min son ett år. Blev såklart frälst även i det och köpte mig en cykel.
Vansbro halvsim, 1500 meter i 13 gradigt vatten har jag också testat på. Hur kul som helst även om det var sjukt kallt.
När jag fyllde 40 tog jag upp längdåkningen, nåt som jag inte hade gjort sen tonåren. I vintras gjorde jag till exempel en magisk träningstur efter Vasaloppsspåret, hela kroppen sjöng av endorfiner när jag kom tillbaka till bilen.
Jag älskar variationen i min träning.

Men det är löpningen som det har varit mest fokus på, den är min favoritträning. Jag älskar känslan av att orka springa, att veta att den där 120 kgs soffpotatisen är begravd sen länge nu. Jag älskar att kämpa, att känna att jag lever och ibland kommer lyckokänslorna och sköljer över mig. Tänk att jag faktiskt kan och orkar springa!
Jag har sprungit en hel del lopp. Från Formtoppen i Sälen på 10 kilometer till Lidingö halvan på 15 kilometer. Jag har sprungit halvmaradistansen på 21 km tre gånger.

I början av sommaren 2015 testade jag Crossfit, och var rätt säker på att det inte skulle vara nåt för mig. Men jag hade fel, jag gillade det. Även om jag tror att jag ska dö på var och varenda pass jag går på. Och igår maxade jag i marklyft och drog upp 110 kg, det är stort tycker jag. Men jag tror att jag har kapacitet till mer.

Jag vill och behöver fortfarande tappa några kilo till i vikt. För att vara snäll mot min kropp. Den är fantastisk som orkar med alla mina äventyr och jag har väldigt sällan nån annan smärta än träningsvärk.
Framåt är halvklassikern ett mål. Jag vill springa ett maraton och gärna fler halvmaror. Jag sneglar på Ultravasan eller i alla fall halva varianten. Jag vill kunna göra riktiga chins och jag vill bli ännu starkare. För att det är grymt att vara stark.

Vill du läsa fler inspirerande träningsresor?
Läs Emmas härliga berättelse och om hennes fantastiska framtidsplaner!
Annas träningsresa är också grymt inspirerande!

Sommaren 2011. Påbörjat träningresan men hade fått hypotyreos och mådde urdåligt.

Här efter Tällbergsmilen 2013. 10,5 km i 33 graders värme. Mitt första lopp. Jag grät så tårarna sprutade när jag gick i mål.