Jag har inte varit en tränande person särskilt länge. Mitt första träningsminne är fem-sex år gammalt bara. Två av mina kompisar tränade bodypump (det hette nåt annat som jag nu har glömt men konceptet var detsamma) i byns idrottshall. När de frågade om jag skulle följa med så sa jag nej och det gjorde jag nog flera gånger. Men någonstans i mig hade en längtan efter förändring börjat växa. Jag var extremt stor, väldigt otränad och olycklig i min kropp.
Tillslut bestämde jag mig för att våga och jag följde med. Jag kände mig dum, trodde att alla tittade på just mig och det var jobbigt ända tills vi satte igång och passet började. Jag älskade det. Det gjorde ont och jag var svag men jag älskade det. Musiken som dånade och rörelserna i takt. Peppande ord och glada leenden. Mitt första träningsminne blev en timmes svettig lycka och jag var hög på träningsendorfiner när jag lämnade salen.
Jag kunde inte komma ner på toastolen utan att hjälp eller gå normalt i trappor på flera dagar. Träningsvärken var helt olidlig men jag kunde inte vänta tills nästa gång.
#blogg100
Det här inlägget ingår i utmaningen ”30 dagar i juni” som är skapat av Sofia på Uppochhoppa.se och ämnena som kommer att dyka upp kan du se HÄR.