Mitt stoltaste ögonblick i träningsvärlden. Jag skulle kunna skriva om de två ögonblick när barnen föddes. För det om nåt var väl ett träningspass värt att minnas och känna stolthet över. Men jag vill berätta om när jag sprang mitt första lopp.
Jag vann en start till Tällberg halvmarathon för två år sen. Jag hade sprungit regelbundet i ett halvår ungefär och kände mig inte redo för en sån lång distans, jag hade ju precis klarat att springa en mil! Jag fick byta min vinst till en start till Tällbergs kvartsmara 10,5 km (idag heter loppet Tällbergsmilen) och fick också min träningskompis H med mig. Det var en fantastisk dag, strålande sol och varmt. Väldigt varmt, närmare bestämt typ +33 grader i solen. Helt galet!
I Tällberg är det också väldigt backigt, har du varit där så förstår du att det här är inte något flackt lopp vi pratar om. Väldigt mycket uppför. Det var så galet jobbigt men jag sprang och sprang.
På slutet hade byborna ställt ut vattenspridare på vägen och det var gudomligt att få springa genom dem i värmen.
När jag gick i mål så stod min familj, min mamma och hennes sambo, min syster och min kompis (som redan var i mål) och tog emot mig. Jag grät och sa att nu jäklar har jag sagt adjö till den där tjocka soffpotatisen för gott!
HÄR kan du läsa vad jag skrev i bloggen efter loppet.
Jag blir helt rörd och får lyckokänslor i hela kroppen när jag tänker tillbaka på den där dagen. Det här är absolut ett av mina stoltaste ögonblick i mitt träningsliv!
#blogg100
Det här inlägget ingår i utmaningen ”30 dagar i juni” som är skapat av Sofia på Uppochhoppa.se och ämnena som kommer att dyka upp kan du läsa om HÄR.
