Veckan ämne i Bloggar om hälsa – en milstolpe i min träningsresa.
Min bloggkollega Helena, skriver så här om att känna sig som en MTB-cyklist för första gången.
In och läs HÄR men läs klart hos mig först 🙂
Det första jag tänker på, som en milstolpe i min träningsresa, det är när jag sprang milen för första gången.
De sista kilometerna minns jag att jag tänkte att det här är heeeeelt sjukt!
Jag har snart sprungit en hel mil! Jag!!! Jag har sprungit en hel mil!

Så här skrev jag i bloggen då, det var den 15 juni 2013

Ja, jäklar jag har sprungit 1 mil med Helena idag!! På 66 minuter! Det känns ju tamigtusan helt galet ju! Jag är kanske lite försiktig i mina glädjeyttringar men jag är så otroligt glad och stolt över att jag klarade det! Och väldigt glad för Helena, som är bästa draghjälpen och en riktigt härlig kompis. Hon springer fortare än mig men jag är ju fasen inte så himla långt efter! Så jag tar rygg på henne och så småningom kanske jag är jämsides hela vägen.
Jag har ju varit väldigt nära milen med 9,42 km men nu spräckte jag 10 km och det är stort. Riktigt stort för mig. Sista kilometrarna var tunga men jag försökte hålla mitt tempo och några gånger gick jag, 20-30 sekunder och sen joggade jag vidare. Jag är fortfarande tung så visst känns det men jag tackar min styrketräning och jag tackar mina starka ben! Nu sitter jag i soffan, lite stel i benen och i ländryggen men annars helt ok.

Sen dess har jag ju sprungit milen massor av gånger men det är nåt alldeles särskilt med att tänka tillbaka på den där gången när jag sprang milen för allra första gången.