Min start var först 13,30 så vi tog sovmorgon till 8. Behövligt för jag hade såklart haft väldigt svårt att somna på kvällen och sen hade vi en rumsgranne som tydligt berättade vilken musiksmak han hade – 04,00 på lördagsmorgonen..
Vi käkade en god frukost i hotellrestaurangen. Jag åt ägg, äggröra, en grov macka, yoghurt och flingor. Kaffe och juice. Jag hade köpt en banan och en proteinbar som jag tänkte käka en timme innan start.
Vi gav oss iväg med tunnelbanan till Stadion, därifrån promenerade vi till tävlingsområdet vid hamnen. Vi såg massor med gula västar överallt!
När vi kom fram så såg vi oss omkring lite, jag uppsökte bajamajorna och bytte om och gjorde mig klar. Det var ganska kyligt ute och jag var lite tveksam till om jag skulle ha vindjackan över min långärmade tröja eller inte under loppet. Men jag brukar sällan frysa och jag tänkte att jag kommer klara mig. Så jag hade ett par Nike thermo tights som jag köpte på rea dagen innan, eftersom jag ångrade att jag bara packat ner ofodrade tights. En långärmad träningströja från Röhnisch och sen reflexvästen och de tillhörande vantarna. Och en mössa förstås.

Sen drog vi oss mot startområdet och jag lämnade Henke för att sälla mig till de runt 3000 som jag skulle starta tillsammans med. Stämningen var hög och det låg förväntan i luften. 13,10 öppnades gaten och vi blev slussade ner till starten där Spring Time höll i uppvärmningen. 13,30 gick starten och vi sprang ner mot tunnelns öppning.
När vi kom ner under jorden fick jag en kort stund en känsla av klaustrofobi, när jag insåg hur otroligt mycket folk det var runt mig. Men känslan släppte fort och det var en härlig känsla att springa där tillsammans. Med jämna mellanrum kom ljusshower, konst, ljus och ljud, musikanter, dj´s och musik. Det blev mörkare en stund och det enda man såg var ett myller av självlysande gula prickar som studsade upp och ner. En surrealistisk upplevelse! Det var hela tiden ett sorl, av människor som pratade och av skor mot asfalt. Jag stördes faktiskt inte över huvudet taget av min andning, som jag varit rädd för innan. Jag har aldrig sprungit så långt utan musik men det gick otroligt bra. Det hade inte varit samma upplevelse med musik i öronen.

Efter tre kilometer av jämnt tempo så kände jag att målet att orka springa hela loppet utan att stanna, förutom vid vätskekontrollerna, var genomförbart. Jag kände mig stark! Det var en del långa sega backar men lutningen var förhållandevis svag så jag bara malde på. Kanske är det lite vad man är van vid, det är betydligt mer backigt här hemma. Jag fokuserade på att se toppen på backarna, för där det går upp kommer det sen att gå nerför. Vid några tillfällen var det rejält trångt men jag höll min fart bra. Det var två vätskekontroller, en vid 4,5 och en vid 7,5. Jag drack vatten och några munnar saft vid första kontrollen och bara vatten vid andra. Det var varmt i tunneln och ganska fuktigt! Tur att jag valde bort vindjackan! Mössa och vantar hade jag också klarat mig utan.

Jag hade kollat in banprofilen och visste att sista kilometern lite drygt, var det bara uppförsbacke. Så jag försökte ladda mentalt för att orka sista biten utan att behöva gå. Då kom det ett sms. Jag hade telefonen i fickan på armen och kunde inte se vad det stod men det var från Helena. Då fick jag lite extra krafter, jag kände att hon tänkte på mig och visste att jag närmare mig målet. Jag kunde nästan höra henne “Kämpa Camilla, du orkar! Jag vet att du orkar”.

Vi kom ut i fria luften och där fanns publik längs upploppet. Jag spurtade på så gott jag kunde uppför sista backen och kom mål på 1,09,36. Jag hade satt min guldtid på 70 minuter och med tanke på att det gick flera minuter i starten innan vi ens kunde börja springa så är jag så otroligt nöjd. Jag tog inte ut mig helt, jag fokuserade på att uppleva loppet och att se allt som tunneln hade att bjuda oss deltagare på och jag sprang hela tiden. Jag fick min bästa tävlingstid på milen och det på asfalt, på en hyfsat kuperad bana med supermycket folk.
Vilken härlig och fantastisk avslutning på löparsäsongen 2014.