En bilolycka
Idag är det exakt 24 år sen jag dundrade av vägen med en bil. Jag hade nyss fått körkort och jag och min dåvarande pojkvän var på väg hem från Mora. Jag vill köra, jag hade ju körkort och älskade att köra hans bil.
Det var helt snöfritt, och under resan så sjunker termometern under nollan och det börjar regna.
Innan jag ens hinner reflektera över att det blir isgata på vägen, så får jag sladd på bilen. Min kille sover men vaknar när bilen börjar slänga från sida till sida. Jag försöker häva sladdarna men det går inte.
Bilen går av vägen, får fäste i gruset bredvid asfalten och slår runt. Vi slår runt två gånger tror jag. Bilen missar precis ett träd. Hade vi klippt trädet hade jag nog inte suttit här idag.
Vi hade inte bälte på oss. Det ska man ha, det är inte ens en fråga för mig idag. Men den gången var det nog inte meningen att jag skulle ha det. Brandmännen som drog ut mig ur bilen sa att om jag hade jag haft bälte på mig så hade jag krossats. Nu for jag runt i bilen istället.
Vissa saker glömmer man inte
En del minnen etsar sig fast i minnet. Jag minns hur jag låg där i bilen. Det regnade in genom de trasiga rutorna. Min kille har ont i en arm. Jag kan inte röra mig. Det gör ont överallt. Det kommer en bil. Det är turister på väg till Idre Fjäll. Hon är sjuksköterska. De lägger en filt över mig. Vi får vänta länge på ambulans och brandkår, det är så halt att de knappt kan komma fram till oss innan salt- och sandbilen hunnit ut.
Jag hade änglavakt
Brandmännen får ut mig ur bilen och vi åker ambulans till akuten i Mora. Jag har krossat vänster knä. Ledband och korsband är sönderslitna och ledkapseln runt knät är sönder. Knät är så svullet att det inte kommer nåt blod ner till foten. Det är illa och de öppnar vaden för att minska på trycket. Jag har en svår sträckning i ryggen och ont i nacken men inget är sönder där. Min kille har brutit båtbenet i armen.
Rehabilitering
Jag blev gipsad från ljumsken till fotleden och gick igenom ett halvårs rehabilitering och blev hyfsat återställd. Man valde att inte laga korsbandet men några år senare fick jag problem med att knät var instabilt och jag opererades. Jag har opererats tre gånger. Jag har gjort otaliga sjukgymnastbesök.
Men
Jag har lite men. Jag har inte hundra procents rörlighet i knät. Jag har skapliga ärr, både på knät och på vaden. Många tittar men idag gör det mig inget. De är en del av mig.
Idag
Med tanke på vad som hände den där kvällen för 24 år sen, är jag så extremt tacksam för att jag kan träna på det sätt som jag kan idag. Att jag kan leva som jag vill, mer eller mindre. Mitt knä och min kropp är stark och håller så bra.
Jag hade änglavakt.
Var tacksam för det du har. Ha alltid bilbälte på dig. Ha respekt för vintern och väglaget, det är inte alltid du ser att det är halt.
Min mamma sa “Plåt finns det gott om, men det finns bara en av dig” ♥
