I går gick evenemanget Spring med kärlek av stapeln. Människor runt hela landet sprang för den mördade kvinnan i Väsby. För att visa att man inte viker ner sig, för allas rätt att träna ute när som helst och var som helst.
Jag sprang inte igår men sprang på lördagen istället. Det är helt bedrövligt och fruktansvärt att man inte ska kunna känna sig säker ensam ute i löparspåret. Polisen säjer att man inte ska ha hörlurar, för att kunna höra och vara förberedd på eventuellt överfall. Jag förstår att de säjer det, för vad ska de säja. Men innebörden? Att man inte ska kunna vara fri att göra som man vill? Inte ok på något sätt.
Till den här diskussionen hör också att det inte skulle vara ok att som kvinna vara klädd som man vill när man tränar, framför allt när man löptränar. Att träningsklädsel ska vara långa tights och långärmad tröja, för att inte visa hud. För att visar man hud så ger man män nån sorts inbjudan? Visar man hud så är det fritt fram för både handling och ord från en man?
Så jäkla galet och jag blir så förbannad. Hur jag är klädd när jag tränar är helt upp till mig. Det har ingen annan med att göra.
Vi springer när vi vill. Vi springer hur vi vill. Vi springer vart vi vill. Vi klär oss hur vi vill. Ingen annan kan ta den rätten ifrån oss.
Jag älskar att springa i korta tights. Det kommer jag aldrig att sluta med. Jag bryr mig inte om vad du tycker. Det är helt oväsentligt.
Ja, helt sjukt är det!
Tänk, tanken har aldrig slagit mig att nu när jag klär mig i linne i shorts är det någon slags invit. Jag klär mig ju så för att det är förjävla varmt att springa i annat. Galet galet. Sedan jag började springa har jag alltid tänkt att det är det tryggaste jag kan göra, vem hoppar på någon som springer liksom? Har fått omvärdera den tanken litegrann. Tyvärr.