Idag känner jag mig så där fånigt euforisk och tacksam igen. Tacksam för att min kropp faktiskt är så fantastisk! Det var dags för veckans långpass idag och vi hade bestämt vilken runda vi skulle springa. Den rundan börjar med en backe på ca 1,3 km och det är en bra uppvärmning, fast vi springer inte upp utan går. Man får rejält flås ändå. Ni som bor här, eller har varit här i Sälen, vet säkert vilken backe jag menar. Gräddhyllsbacken är inte att leka med 🙂 och jag tyckte att det var tungt att gå den upp idag och bävade lite inför hur löpningen skulle kännas.
När vi kom upp, så började vi springa norrut efter grusvägen. Det är bra underlag, det var lite blåsigt men sol. Alltid på veckans långpass är fokus på att springa långsamt och långt. Så även idag. Fast jag hade min Garminklocka på mig och sneglade lite på den ibland och tänkte att vi ändå höll bra fart och vi pratade nästan hela tiden. Om allt och ingenting. Kilometer efter kilometer höll vi på. Insåg båda två att vi inte behövde stanna och gå för att vila, utan kände att vi hade ork hela tiden.
När vi kom tillbaka till byn hade vi sprungit ganska exakt 10 kilometer utan att gå ett enda steg och dessutom hade vi pratat hela tiden. Att jag skulle orka prata mig igenom ett långpass har känts omöjligt, men det var det alltså (såklart) inte.
Jag är så tacksam mot min kropp. Det är inte alltid så lätt att se och förstå sin egen utveckling, men det är faktiskt bara några år sen jag fick blodsmak i munnen av att springa en minut på löpband..
