Det är ganska precis två år sen jag började springa. Jag följde ett PT-upplägg och skulle gå/springa en minut åt gången på löpbandet i 20 minuter. Jag dog nästan och då hade jag ändå tränat regelbundet under en lång period men jag var egentligen “bara” stark. Konditionen var inget att tala om. Det här upprepades ett par gånger i veckan och jag fick snabbt ett bättre flås.
Under våren frågade min kompis Helena om jag skulle med ut och springa. Jag ville helst stoppa huvudet i sanden och låtsas att jag aldrig hört frågan.
Hur skulle jag orka springa tillsammans med någon? Det kändes nästan löjligt och jag kände prestationsångest. Men jag tänkte att jag ger det ett försök. Det gick ändå rätt bra. Jag höll inte samma tempo men jag var heller inte långt bakom. Vi började träna regelbundet tillsammans och fick bland annat kärleken till löpningen gemensamt. Jag minns första gången jag orkade springa en längre sträcka jämsides med Helena, det var en fantastisk känsla och den glömmer jag aldrig.
Sen dess har vi sprungit halvmaradistans tillsammans två gånger, vi har sprungit lopp i Tällberg, trail på fjället hemma och vi har sprungit Lidingöloppet 15 km. Vi har sprungit otaliga långturer, fartlekspass och intervaller både plant och i backe. Jag har till och med sprungit lopp ensam, vilket för mig var ett stort kliv utanför min comfort zone.
Jag är helt säker på att jag har min varierade träning att tacka för att jag orkar springa och orkar springa långt, trots att jag är förhållandevis tung. Under första året kunde jag känna av knäna lite efter långturerna men idag har inte ont nånstans efter att jag har sprungit. Min ena höft spökade efter asfaltsturer i höstas men det är borta nu och det känns heller inte som nåt konstigt, asfalt är jäkligt hårt att springa på.
Men styrketräning, varierad konditionsträning och bra stretchövningar ger resultat även i löparskorna. Jag gick från noll kilometer till 21 på mindre än ett år, vilket kanske var i snabbaste laget och jag har hunnit med många mil på två år och drömmen om ett maraton lever kvar och ska uppfyllas.
Läs Lofsans inlägg om att träna brett men fokusera smalt.
0
Det är sjukt bra jobbat! Och ett maraton , det kommer du fixa det vet jag!
Ja, jag ser fram emot utmaningen!
Det är grymt starkt att träna upp sig från ingenting. Själv tog jag tag i träningen efter min senaste graviditet. Jag hade haft foglossning och kunde knappast gå så då drömde jag om att springa. Första gången jag sprang orkade jag inte 1 km utan att nästan dö. Att jag nu 3 år senare har ett halvmara bakom mig känns så häftigt. Så jag förstår ditt jobb du lagt ner och känslan. Och jag drömmer också om ett mara någon gång. Vill du ha sällskap kan vi kämpa ihop 🙂
Kram och ha en fin helg
Du är så himla grym Helen! Tror att 2016 blir mitt maratonår… Men det kan bli en eller ett par halvmaraton i år 😊 kram till dig!
Sjukt imponerad av din träning och en grym inspiration! Jag tror garanterat att du kommer att klara ett marathon snart! 🙂 Jag tränade upp mig på 20 veckor efter en knäskada och sprang Stockholm Marathon 2013… nu i maj blir det mitt tredje marathonlopp! Så den distansen kommer att fixa galant 🙂 Lycka till!
Tack! Stockholm maraton vore grymt kul! Tack och lycka till i maj! 👍👍