Från nära-dödenupplevelse till maratondrömmar

Jag vill berätta om hur jag gick från min första nära-dödenupplevelse på löpbandet till att bli en löpare med maratondrömmar.

2016 – det här är mitt fjärde år som löpare. Min löparresa började i januari 2013 med att jag följde ett PT-upplägg där jag skulle gå/springa en minut åt gången på löpbandet i 20 minuter. Det var det jobbigaste jag någonsin gjort och då hade jag ändå tränat regelbundet under en lång period. Men jag var egentligen “bara” stark och min kondition var inget att tala om.
Jag sprang och gick på löpbandet ett par gånger i veckan och jag fick snabbt ett bättre flås.
Men det var plågsamt, det gjorde ont och jag sprang oerhört långsamt. Men jag sprang i alla fall.
Jag hade under alla år som gravt överviktig drömt om att springa, nu hade min löparresa börjat.

Under våren frågade min kompis Helena om jag skulle med ut och springa. Jag ville helst stoppa huvudet i sanden och låtsas att jag aldrig hört frågan.
Hur skulle jag orka springa tillsammans med någon? Det kändes nästan löjligt och jag fick hemsk prestationsångest.
Men jag tänkte att jag ger det ett försök och jag trodde knappast att Helena skulle fråga mig nån mer gång.
Men det gick ändå rätt bra, förvånansvärt bra faktiskt.
Jag höll inte samma tempo men jag var heller inte långt bakom.

Vi började träna regelbundet tillsammans och hon fick mig att älska löpningen. Jag utvecklades fort och älskade varenda pass även om det var svinjobbigt.
Jag minns så väl första gången jag orkade springa en längre sträcka jämsides med Helena, det var en fantastisk känsla, jag fick gåshud av lycka och det glömmer jag aldrig.

Sen dess har vi sprungit halvmaran på 21 km på träning tre gånger, vi har klarat av ett antal lopp, trail på fjället hemma och vi har också sprungit Lidingöloppet 15 km två gånger.
Vi har sprungit otaliga långturer, fartlekspass och intervaller både plant och i backe.

Jag behöver inte ha draghjälp för att ta mig ut och springa. Jag springer gärna ensam även om det är trevligare med sällskap. Jag springer i ösregn, snöstorm och solsken. Det är jobbigt och tungt ibland. Det går lätt och snabbt ibland, men oavsett är jag alltid lika tacksam över att ha hittat löpningen.

Jag har till och med sprungit lopp ensam, vilket för mig var ett stort kliv utanför min comfort zone.
Jag är helt säker på att jag har min varierade träning att tacka för att jag orkar springa och orkar springa långt, trots att jag är förhållandevis tung.
Under första året som jag sprang så kunde jag känna av knäna lite efter långturerna, men idag har inte ont nånstans mer än att jag kan bli lite stel, men det känns inte som att det är nåt konstigt.

Styrketräning, CrossFit, varierad konditionsträning och bra stretchövningar ger resultat även i löparskorna.
Jag gick från noll kilometer till 21 på mindre än ett år, vilket kanske var i snabbaste laget och sen dess har jag hunnit med många mil och drömmen om ett maraton lever kvar och ska uppfyllas.

I höst tänker jag springa Lidingöloppet 3 mil. Nu tänker jag uppfylla mina maratondrömmar, även om Lidingöloppet är lite kortare än ett “riktigt” maraton så är det nog att jämföra ändå tycker jag. Det är ju inte asfalt precis.

Har du sprungit maraton? Eller långa Lidingöloppet? Jag blir glad om du ger mig ditt bästa tips!