Hela våren och sommaren har jag kämpat för att öka tiden jag orkar springa utan att behöva gå. Inte för att det egentligen är viktigt utan mer för att jag bara vill liksom. Jag minns när jag sprang kortrundan (4 km) utan att stanna förra sommaren, det var stort. I år har jag inte fått till det men det beror nog mer på att jag springer aningens fortare och då orkar jag inte hålla ut lika längre.
Igår skulle jag springa ensam. Ombytt och klar vid 18,00 när himlen öppnade sig och det ösregnade och haglade om vart annat. Då var jag så nära att strunta i det men ni vet, det är ju inte riktigt min grej.
Jag väntade en stund och när det lugnade sig så stack jag iväg. Med min nya rygga från Ospray på ryggen, fylld med en liter vatten och telefonen laddad med podcaster från Maratonpodden. Målet var att springa så långt som möjligt utan att stanna och för att orka det så skulle jag hålla farten låg. Min Runkeeper var inställd på att ge mig tid var tredje minut, så jag tänkte hela tiden – tre minuter till, det orkar jag. Det gjorde jag med råge, jag sprang 10,2 km utan att gå ett endaste litet steg! Jag hade nog orkat lite till men benen var lite stumma så jag stannade och sträckte lite på dem och sen sprang jag resten av vägen hem med korta gåsträckor. 12,6 km fick jag ihop och jag var faktiskt inte särskilt trött heller, men det ska jag inte vara heller med tanke på den låga farten.
Jag är så himla nöjd och glad! Att springa en hel mil utan att gå, det är så fantastiskt stort för mig!
Svinbra jobbat, klart du ska vara stolt! Och att sänka farten är ingen dum ide. När jag gjorde mjölksyretestet blev jag tipsad om att springa lågintensiva långpass eftersom det bygger på uthålligheten. Spring i ett tempo där det känns som att du kan springa hur långt som helst. Kanske känns knäppt i början men det är skönt att slippa jaga tid och pressa sig, lyssna på lite poddar och njuta. Nu kör jag sånna pass regelbundet. 🙂
Ja, det var verkligen ett skönt pass!
Härlig läsning! Grymt tjejen!