När man pendlat upp och ner i vikt mer eller mindre hela livet och känsloätit, så är det svårt att känna skillnad på hunger och sug. Nu äter jag var tredje timme ungefär, det funkar helt klockrent. När det är dags att äta är jag hungrig men inte jättehungrig. Jag hinner aldrig bli “utsvulten” och blodsockret hålls i schack. Jag har ätit med tre timmars mellanrum tidigare och men som så många andra saker är det alltför lätt att komma ifrån. Man måste ju också hålla koll på vad man äter så man fördelar dagsintaget över alla målen. Ibland kan jag känna frustration över att jag inte bara kan äta vad jag vill och när jag vill. Men den frustrationen kommer ju aldrig ta mig nån vart så jag får vackert inse att jag får kämpa för att komma dit jag vill. Kan jag komma ifrån mitt känsloätande så är ju det ett enormt framsteg, men det är så himla lätt att trilla dit när saker och ting är jobbiga. De sista åren har det dock blivit betydligt mindre av det eftersom jag gärna tränar istället för att äta onödiga saker.
Och jag försöker också att njuta när jag äter, att verkligen känna efter vad det smakar och att äta lugnt och långsamt. Skam den som ger sig.
