Dag 6 – vårens stora utmaning som blev utmaning med stort U

Idag var det dags att checka av vårens stora utmaning, den som vi tränat för och sett fram emot. Vi skulle springa 21 km. Jag, Helena och några kompisar. Henke, Casper och en kille till cyklade.
Första sex km utan problem. Bra tempo och ganska lugnt. Hade koll på andning och hållning. Fokus på att hålla ner farten när man ska orka länge. Mellan 6 och 12 km fick jag kämpa rätt hårt med stumma ben och värmen som gassade. Slog vatten över huvudet och försökte dricka regelbundet. Sprang på, ena foten framför den andra. Gick och sen sprang igen. Svårt underlag med allt från stora stenar till mjuk sand. Jobbigt, tänkte tanken att ge upp flera gånger. Vid 12 km hade vi vätskekontroll. Fyllde på med vatten, en banan och en halv proteinbar, lite russin. En mugg vatten över skallen och fyllde på vätskebältet.
Resten av sträckan var asfalt. Hårt men jag gillar det för att det är lättsprunget. Det rullade på helt ok till kilometer 17 ungefär. Där sprang jag visst rakt in i en vägg, eller nåt. Jag översköljdes av hungerkänslor och här talar vi inte om att det hade varit gott med nåt att äta utan mer GE MIG MAT-känsla! Bor det nån här som jag känner som kan ge mig en banan eller nåt…eller ska jag ringa min man och be honom komma.  Jag kände mig helt tom, helt energilös och varm på gränsen till överhettad. Och lite sur såklart.
Jag åt en bra frukost. Åt lite mer i går än tidigare i veckan för att ladda upp extra, men säkert var det här en reaktion på att jag går på en kontrollerad kost och kaloriintag.
Men, jag kämpade på. Sprang lite och gick lite. Sprang lite och gick lite till. Ont i magen och ingen ork. När jag passerade 21 km stängde jag av runkeepern och tänkte mest på att jag måste ha nåt att äta. Ingen direkt lyckokänsla men jag gav aldrig upp.

Men orken är slut på riktigt när jag inte ens orkar gå hem utan jag liftade faktiskt. Tack Mona för skjutsen.
Väl hemma försökte jag få i mig en macka, den växte i munnen och tog en halvtimme att få ner. Två glas saft, två resorb, ett glas mjölk, en proteinshake. Bara tanken på mat fick mig att kväljas. Tog en dusch, på med kläder och ner i sängen under täcket. Frös så jag skakade. Vilade ett par timmar och sen kom Helena och efter ett par koppar kaffe och en halv proteinbar började jag må som folk igen. Vi grillade till middag och trots ingen matlust så åt jag ordentligt och jag ska försöka få i mig ett mellanmål innan jag går och lägger mig. Jag brände 3100 kcl på turen idag. Det kostar att hålla en tung kropp i rörelse i flera timmar. Nu är benen trötta och lite stela men jag har inte ont.

Nästa gång, för det blir med all säkerhet fler gånger, ska jag ha med mig mer att äta. Jag
ska inte utsätta mig för fler motorstopp.
Nästa gång blir tiden bättre. Men hade jag inte fått just motorstopp så hade nog tiden varit 10 minuter bättre.

Men jag har ett jäkla hårt pannben och det visade jag igen idag. Jag skulle ta mig runt och det gjorde jag.
Otroligt tacksam för Helena, den bästa springkompis man kan tänka sig. Tack för peppbilden ♥

Det blev ett Sälenvarv istället för Göteborgsvarvet. Nästa år kör vi igen.
Fast jag kommer ge mig ut på många långa turer innan dess.