Okej, jag erkänner. Jag är ett Biggest looserfan. Jag bänkar mig framför tv´n varje tisdag och onsdag och följer deras resa med stort intresse. Mest intressant, för mig som är lite halvgalen i träningsdetaljer, är ju vad de tränar. Vilka övningar och och så. Jag skulle älska att få träna med deras tränare, att bli hårt pushad och få nästan hur mycket tid som helst att lägga på träningen.
Men jag skulle inte vilja blotta mig själv på det där sättet och jag mår dåligt av hur nedlåtande och illa de pratar om sig själva och sina kroppar, även om jag förstår och vet hur det känns att vara gravt överviktig. Jag har ju själv haft samma vikt som några av tjejerna. Jag funderar också på hur många av dem som medverkat i programmet som får en hållbar livsstilsförändring? Där huvudet hinner med och man inte faller tillbaka i gamla vanor när kameran stängts av. En del av gamla deltagare ser man ju fortfarande i sociala media men jag är ju nyfiken på hur det går för dem som inte syns.
Jag hoppas att det går bra för dem.
Jag gillar också programmet, det är så kul att se hur mycket bättre deltagarna mår mot slutet av säsongen 🙂
Särskilt roligt är det att se hur deras självkänsla stärks. I många fall tror jag att det är den största vinningen för deltagarna. Lyckas de bara få en större tro på sig själva, börja tycka om sina kroppar och vilja ta hand om dem, har de kommit väldigt långt.
Sen är jag kanske inte helt övertygad om att en så snabb viktminskning och livsstilsförändring är optimalt för kroppen och huvudet. Undrar ibland om deltagarna följs upp även efter att programmet slutat spelas in. Om förändringen har gått så fort som det framställs i programmet kan jag tänka mig att man behöver stöd även en lång tid efteråt.
Nej, jag håller helt med dig. Resan från gravt överviktig till en hälsosam vikt och livsstil tar tid och kräver mer än “bara” träning.
Intressant ämne!