Att springa riktigt långt med övervikt

Nu när jag jag latar mig på Mallorca några dagar så har jag bjudit in några av mina bloggkollegor från Bloggar om Hälsa.
Först ut är Emma, som har skrivit ett inlägg om att springa riktigt långt med övervikt. Emma tränar för sitt första maraton och jag är så otroligt inspirerad av henne!

Jag tränar inför mitt första maraton

Mitt namn är Emma Hällbacka, jag är 28 år gammal och gästbloggare hos fantastiska Camilla här idag. Jag bor i Göteborg och jobbar som Site Responsible för ett gym. Jag är också maratonlöpare. Eller ja, inte riktigt än, men jag tränar för mitt första maraton och jag sprang 18 km häromdagen. Jag har 3,5 månad kvar till loppet, och enligt min löparcoach så har jag en utvecklingskurva som går spikrakt uppåt. Jag har bara tränat med coachen i tio veckor, innan dess var jag en sån som powerwalkade. Nu är jag en sådan som springer, långt. Nämnde jag att jag har fetma också?

Jag är tjock enligt alla mått, men jag kan fortfarande springa

Enligt (det tyvärr ganska dåliga) måttet BMI ligger jag på fetma, dvs över BMI 30. Men jag har också för stort midjemått och en fettprocent på över 40%. Jag är med andra ord enligt alla konventionella mått fet. Men hur går detta då ihop med att jag är så förbaskat bra på löpning? Jo, för det finns ingen motsättning mellan att vara fet och stark, att vara fet och uthållig, eller att vara fet och ha bra kondition. Den enda skillnaden är att jag med mer vikt inte är riktigt lika snabb som en smal löpare. Men en stor kropp har mycket vikt att bära runt på även till vardags, vilket gör att större människor har större muskler än en mindre person som tränar på samma nivå. Och stora starka muskler är vad som krävs för att orka hålla igång länge.

Jag måste klara att springa under mycket längre tid

Ett lopp som för en mindre person hade tagit 2 timmar tar för mig närmare 3 timmar. Tiden jag sikter på under mitt maraton är 5 timmar. Jag måste med andra ord vara ute ungefär dubbelt så länge som en riktigt bra elitmotionär, och då vara rustad för att klara en belastning som är subjektivt lika jobbig, men under dubbelt så lång tid. För detta krävs det muskler som är vana vid att ständigt bankas i marken, knän som håller för upprepade steg i det oändliga, och ett hjärta som effektivt pumpar syre till musklerna timme efter timme. Men framförallt så krävs det ett enormt pannben, och en förmåga att hushålla med sina resurser.

Min feta kropp gör att jag tränar bättre

Genom att alltid vara lite större så är min vardag alltid lite tyngre. Steget i ansträngningsgrad mellan vardagsmotion och träning är väldigt mycket mindre för mig än för många lätta, snabba löpare. Man kan nästan säga att allt jag gör, när jag går och står 8 timmar på jobbet, eller promenerar mina långa promenader, är träning som tar mig närmare maran. Och trots att ett maraton i sig är en fantastiskt ansträngande prestation, så är träningen inför en mara så mycket mer krävande. Det krävs kontinuitet och att man håller sig skadefri. Och den långsamma löpning som jag ägnar mig åt är den allra skonsammaste. Därför är det också stor chans att jag faktiskt klarar träningen, och i förlängningen även loppet. Jag har inte förmågan att springa snabbt, och därmed kan jag inte frestas att ta i för hårt. När man inte kan spurta så är envishet den enda vägen. Och trägen vinner.

Jag är inte snabb, men jag är allt annat

Jag kommer inte att slå några tidsrekord som stor, men jag kan bli, och är, en förjävla bra löpare. Jag väljer faktiskt att se min övervikt som en styrka. Den sätter de begränsningar på min träning som jag inte vet om jag själv hade klarat att göra som normalviktig, och som är nödvändiga för att träningen ska bli skonsam, kontinuerlig och progressiv. Den har även välsignat mig med starka benmuskler som tål mängder med stryk, och en inställning som gör att jag sätter prestigen i att vinna över mig själv, och se varje genomförande som en seger.

Jag är en löparsjäl, oavsett storlek

Jag är alltså tio veckor in i min träning, och har precis fått tillåtelse av min coach att öka antalet pass från tre till fyra per vecka. Det är ett glädjande besked för mig, för jag älskar löpningen. När jag envist sätter ena foten framför den andra i timmar i sträck, kroppen svarar när jag jag ber den, pulsen går i takt med musiken och musklerna får känna på vad det är att jobba, så är jag oövervinnerlig. Och det kan inga midjemått eller BMI-värden i världen ta ifrån mig.

Vill du följa min resa? Kika in på min blogg FIT by Emma Hå där jag skriver mina blandade tankar om löpning, övervikt, mental hälsa och kroppens hormoner, och hur allt samspelar. Vill ni följa min träning i detalj så kan ni också spana in min instagram @fitbyemmaha. Vi ses i spåret!