Jag gick i en liten, väldigt liten, skola några år. Klassföreståndaren är lärare i alla ämnen nästan, således var han även gympalärare. Han älskade längdskidåkning, friluftsliv och fåglar. Varenda (som jag minns det i alla fall) idrottslektion på vintern under tre år skulle tillbringas på längdskidor. I ett elljusspår med branta backar eller i skogen spanandes på fåglar. Jag ägde inga längdskidor och fick låna av skolan. Mina låneskidor var av trä och för breda för skidspåret. Jag hade aldrig något glid och skulle jag ha haft glid så skulle jag inte kunnat glida ändå för skidorna var för breda för spåret. Ja, ni hör ju hur kul det låter.
Jag fick jämt slita, jag svettades och var arg. Jämt var det en decimeter med snö under skidorna och alla vet ju hur roligt det är. Jag hatade de där lektionerna. De var en ren pina. Jag är ledsen att säja det, men jag tycker att du misslyckades lite med ditt uppdrag. Även om man inte gillar allt och att många barn inte gillar idrottslektionerna så tror jag ändå att det hade funnits sätt för dig att visa mig att det kan vara kul att röra på kroppen och att alla idrottslektioner inte måste vara en plåga, tråkiga eller jobbiga ens. Tyvärr minns jag inte vad vi gjorde när det inte var snö och jag plågades på längdskidor. Det är det enda som fastnat i minnet och det känns ju också väldigt tråkigt. Så egentligen är det extremt märkligt att jag idag älskar att åka längdskidor.
Det här inlägget ingår i utmaningen ”30 dagar i juni” som är skapat av Sofia på Uppochhoppa.se och ämnena som kommer att dyka upp kan du läsa om HÄR.
0