Kroppen ÄR fantastisk

Förra helgen sprang jag min första mil utan att gå ett enda steg. Igår sprang jag med två springkompisar i 40 minuter utan att gå ett enda steg. I april när vi började springa utomhus efter vinteruppehållet orkade jag springa knappt 3 minuter innan jag blev tvungen att stanna och gå.
Att springa länge utan att gå är egentligen helt oväsentligt och oviktigt men för mig som har ett förflutet som en tjockis på +120 kg (läskigt att skriva det offentligt men nu tar jag även det steget) är det ett enormt framsteg rent mentalt, lika mycket som fysiskt.
Jag började åka slalom igen när jag var som tyngst, när barnen var små, jag hade inte åkt på många många år. Jag fick kramp av att åka i barnliften. Förra vintern åkte jag 10,000 fallhöjdsmeter på en dag.
Jag orkar hålla kroppen igång under relativt lång tid, kan hålla ner pulsen, kan hålla mjölksyran borta och lika glad som jag är över mina framsteg i löparskorna, lika glad är jag när jag orkar göra tyngre marklyft eller benböj på gymmet. Men jag kan också springa tills mjölksyran pumpar och blodet rusar i öronen och jag njuter lika mycket av det. För vet du, jag lever!
Kroppen är så fantastisk när man ger sig själv en chans att våga leva. Jag har skrivit det förr, att det är värt det! Varenda träningspass, allt slit men också all lycka och glädje när man inser att man kan och orkar.