Jag gillar träningsvärk men det här är fasen inte att leka med alltså. I morse ringde klockan 5,30. Kläder och skor låg framme för en joggingtur, här skulle träningsvärken jobbas bort. Det gick inte så bra kan jag meddela. Den turen gick bara på ren vilja. Varje steg och rörelse kändes då och har känts hela dagen, jag kunde inte riktigt ta ut stegen och nån fart var det då rakt inte att tala om. Varje gång jag har satt mig ner så har rumpan gråtit. Jag är som en hundraåring i kroppen. Men i morgon är det tredje dagen efter passet och jag räknar kallt med att i alla fall kunna gå över golvet utan att grimasera. Nästa vecka gör jag samma pass igen.
