Ge dig själv cred och jämför inte

Jag skulle vilja skriva att långturen som jag och Helena tog idag gick som en dans. Men så var det inte. Det var svårt att hitta flytet, jag hade lite känningar i en benhinna och hur jag än kämpade så fick jag inte till det så som jag vill att det ska vara när jag springer. Vädret var fantastiskt, kanske lite för varmt för min smak då det säkert var 20+ när vi vände tillbaka mot byn och jag fick solen i ansiktet. Jag saknade kepsen som jag brukar ha på sommaren. Men när jag sprang där och kämpade så tänkte jag ändå att vad långt jag har kommit. Det är bara 1 1/2 år sen jag började springa och då sprang jag knappt en minut i taget på ett löpband. I rullatorfart. Nu springer jag långt och jag har inte alls jättedåligt fart heller. Det är inte snällt av mig att tycka att jag gör ett dåligt pass för att jag är lite långsammare än jag var i höstas. Jag har ju knappt sprungit under vintern och då bara enstaka intervallpass. Nu håller jag på att komma igång igen. Men jag har bara hunnit med tre långpass än i år , varav det i måndags var fantastiskt. Lika fantastiskt som det idag var plågsamt. Jag behöver bli bättre på att ge mig själv cred för vad jag faktiskt orkar göra. Och jag behöver också sluta jämföra mig med andra. Jag ser på andras tider att en del springer fortare än mig men lika många springer saktare än mig. Min prestationsångest borde stoppas ner i en låda som aldrig mer skulle öppnas. Jag har ju egentligen ingen ambition att bli en snabb löpare, men såklart vill jag inte springa långsammast heller.

Idag ger jag mig själv cred för att jag faktiskt sprang en långtur, det var fantastiskt väder och jag hade mitt allra bästa springsällskap.