Häromdagen tog vi beslutet, att inte ställa upp i halvvasan.
Vi tycker båda att vi har tränat för lite och jag hade behövt några veckor till på mig för att bli lite mer kompis med backarna.
Hade det inte varit för att jag är så förskräckligt rädd så hade jag nog åkt ändå, men när all min energi och kraft går åt till att ta mig nerför, där man egentligen ska få vila, så vill jag helt enkelt inte.
Det skulle bli extremt slitigt och 45 km är ändå 45 km liksom. Det är långt när man vet att man ska vara rädd större delen av den sträckan.
Jag brukar inte banga en utmaning, men alla tidigare utmaningar har jag velat göra. Den här gången vill jag inte tillräckligt mycket och jag är helt enkelt för rädd. Den här gången hoppar jag av för att vara snäll mot mig själv.
Jag ska ta längdlektion nån dag. Det tror jag att kan hjälpa mig.
Jag gillar ju att åka längd och säsongen är inte slut än. Men det känns skönt att pressen är borta.
Nu satsar jag på löpningen och på CrossFit. Jag har bokat boende i Stockholm till Lidingöhelgen.
Det längtar jag galet mycket efter!
Tusen tack alla som peppat mig! Jag vet att jag hade klarat det om jag bestämt mig. Jag har både styrka och kondition för att göra det. Men som sagt, ibland är det inte rätt mot en själv att göra saker man inte vill.
Kanske nästa år?
Vet du? Det är lika starkt att ta beslutet om att avstå! Klokt och som du säger, du hade klarat det men att vara rädd är inte roligt och 45 km är långt och slitigt. Det ska ju vara roligt. Halvasan finns ju kvar! <3
Tack Helena! 💕
Klokt och viktigt att känna efter!
Förra året struntade jag i att springa Göteborgsvarvet efter många om och men. Hade varit lite skadad och inte kunnat träna som jag ville. Hade säkert kunnat pressa mig genom loppet ändå, men det kändes ovärt: man vill ju kunna njuta av det!
Tycker att du gör helt rätt som avstår när det känns så!
Tack! Ja, det känns rätt i magen. Även om man blir lite sugen när man ser alla skidåkare och det är fint väder. Men det kommer fler tillfällen.
Utmaningar ska vara liiite läskigt, men det ska absolut inte vara så jobbigt att man tappar glädjen.
Klokt beslut.
Kramar!
Klokt att lyssna på den känslan. För när det är mer rädsla än lite pirr i magen, då blir det ju inte kul. Och kul ska det ju vara att åka lopp! Det kommer fler tillfällen, då du förhoppningsvis hunnit övervinna rädslan. Kram!
Så tänker jag också! Jag ska övervinna rädslan, det är mitt mål!