Del 3. Camilla och backarna 

Den här bloggen som mest handlar om löpning och CrossFit, handlar helt plötsligt väldigt mycket om längdåkning. Och om min rädsla för backar. I torsdags hade jag mer eller mindre dödsångest och gick nerför backarna.

I går åkte jag till Kläppen och åkte drygt 7 km utefter Älvspåret. Dessvärre snöstorm och obefintligt spår. I de små backarna fick jag nästan staka mig ner, så dåligt glid hade jag. Fast det förstod jag redan när jag åkte hemifrån, att åka på tejp i nysnö är inte roligt. Men jag kämpade på. Åkte hem med en trött kropp och ett stort skavsår på ena hälen. Jäklar. Men jag var i alla fall inte rädd.

Om att vara lite rädd på längdskidor kan du läsa om här

Idag drog jag på det hela dagen. Tänkte att jag måste passa på att åka, våga utmana mig själv. Men jag hade tusen andra saker att göra. Och det hade jag verkligen. Men efter middagen så var det liksom inte återvändo. Antingen skulle jag låta latmasken vinna eller så skulle jag åka skidor. Det blev skidor. Skavsåret fixade jag med Compeed. Sen på med tunna dubbla strumpor, för det har jag läst är bra?!
Iväg till Lindvallen. Det var ju här jag var så rädd häromkvällen. Nu skulle jag se de där backarna i vitögat igen.

Den där jäkla längdåkningen skrev jag om då.

Väl på fjället kändes det ganska bra, det kändes att det var tredje gången den här veckan som jag stod på skidorna. Lite bättre självförtroende. När jag kom till första backen, den brantaste så hade jag redan bestämt mig för att jag skulle ploga ner. Inte ha någon skida i spåret utan ploga bredvid. Plötsligt kommer en kvinna susande förbi mig, ställer sig i plogställning och åker ner för backen. Det långa lockiga håret fladdrar bakom henne och det ser så enkelt ut. Så ja, det är väl bara att åka då tänker jag.
Jag kom ner. Jag ramlade inte heller. Men benen skakar lite. Men jag vann över backen.
Jag skidade vidare mot backe nummer två. Den är inte riktigt lika brant. Kanske skulle jag våga stå i spåret ner, utan att ploga alls.
Det är nysnö och spåren är fina men inte jättehårda.
Jag tänker inte så mycket. Jag bara bestämmer mig, jag ska åka ner. I spåret.
Det pirrar i magen, jag böjer på knäna och försöker slappna av. Det går ganska fort men jag klarar det!
Jag jublar inombords när jag kommer ner och vänder om och åker upp mot toppen igen.
Jag måste åka en gång till, jag vågar åka!
Det går bra även denna gång!

Jag skulle inte säja att jag är botad. Verkligen inte. Men jag kom en bit på väg idag. Jag är fortfarande extremt osäker på om jag vill ställa upp i halvvasan.
Det har inte bara med rädsla för att åka nerför att göra. Jag är rädd för att andra ska ramla framför mig och jag måste väja i full fart. Hur ska jag klara det till exempel?
Men jag har ju en dryg vecka på mig att bestämma mig.